Tyst lider jag för mig själv ... Inte "lider" lider.. Men lider via mina stora pojkars vägnar..
Dom säger inget, men jag vet att dom undrar, känner sig svikna, och undrar varför.. Och det tär på mig! Känns mer å mer hos mig för ju mindre som "dom" visar att dom skulle bry sig.. Det är en sak med "fadern" som inte funnits till hand på 13 år.. Inte brytt sig alls överhuvudtaget nånsin på nåt sätt.. Men alla andra på den sidan av deras släkt.. Som en gång fanns där, visade att dom iallafall fanns där och brydde sig om dom.. Som kom ihåg dom på deras dagar då "fadern" inte brydde sig..kom ihåg dom vid jul och andra ev speciella tillfällen.. Eller bara träffa dom!
Deras förlust.. Deras förlust av två underbara killar!
Jag mår dåligt FÖR dom, kan inte hjälpa det.. Jag vill göra så mycket mer för dom och på nåt sätt kompensera för att dom inte har några som visar sig att de bryr sig på den andra sidan..
Jag vill på nåt sätt ge lite extra, finnas och ställa upp lite extra när jag kan för att lätta samvetet över vad dom inte har i sina liv som "alla" andra har..Fast det egentligen inte är jag som bär ansvaret för det och deras val..men de känns så..
Så svårt... Känner mig otillräcklig...
